Mammas arbetsresa finns på en teckning

När man är två år och snart ska fylla tre kan det vara svårt att fatta tidsbegrepp som sträcker sig längre än övermorgon. När jag förklarade att jag skulle åka på arbetsresa och komma tillbaka om tre dagar, “nästa lördag”, såg jag frågetecknen i ögonen på lilla N.  Så vi gjorde som vi gjort förr. Förklarade det hela med en teckning. Och jag tror att hon blev lugnare genast när vi ritade. Jag blev det i varje fall..

Både hennes pappa och jag har haft tur. Vi har inte behövt resa så mycket medan vi haft lilla N. I synnerhet inte jag. Men när vi gjort det har vi ritat en teckning där man kan följa mammas eller pappas resa. Vi ritar varje resedag. Dagen börjar med att N vaknar och slutar med att hon somnar. Vi ritar in vem som väcker henne och vem som nattar henne och vem som för och hämtar henne till och från dagvårdaren (Eeva). Den här gången är det det pappa.  Ett flygplan ritas som symbol för avresan. 

Här på "Första sidan" ritade vi två dagar med mamma och tre dagar utan. De sistnämda markerade vi med en röd boll. 
Tähän olemme piirtäneet kaksi päivää äidin kanssa, ja ne kolme päivää jolloin äiti on työmatkalla (punaisella merkityt). Mukana pappa, farmor ja hoitotäti. Moneen kertaan.

Husbilden visat att mamma kommit hem. Men i övrigt är det naturligtvis konstnärens dotter som bestämmer hur det ska bli. Denna gång skulle det ritas en citykanin vid vårt hem också. 

Här är lördagen. Solen skiner och det är åskmoln på himlen. Mamma kommer hem med flygplanet och citykaninen kalasar på gräs utanför vårt hus.  
Tähän piirsimme kotiintulon,. Aurinko paistaa. Taivaalla on ukkospilvi ja citykani syö ruohoa kotitalomme edessä. Äiti halaa pikku N:ää.

Jaiks. Det är första gången jag är borta från min dotter tre nätter och fyra dagar! Hoppas att det är värt det och att kongressen är lyckad och givande. 

Olen lähdössä työmatkalle. Me piirsimme ne päivät jolloin äiti on poissa. Tällä tavoin "ensi lauantai" on konkreettisemmin näkyvillä, vaikka onkin kaukana. Kuvat (ja kuvatekstit) puhuvat puhunevat puolestaan!

"Kumpi on rankempaa, työnteko vai lastenhoito?"

Näissä päivähoitoon ja kotihoitoon liittyvissä taas ajankohtaisissa keskusteluissa törmää usein samaan kysymykseen. Kotona lastaan hoitavalle äidille tai isälle esitetään kysymys ”No onko se muka niin rankkaa se lastenhoito?” Usein kuuleekin kuinka äidit (ja enenevässä määrin myös kotiin jäävät isät) todistelevat lapsenhoidon olevan ”ihan oikeasti” rankkaa.

Ja niin, lapsien hoitaminen on usein rankkaa, ja joissakin tilanteissa ja perheissä jopa erityisen rankkaa. Mutta lastenhoito on myös välillä ja jopa useasti myös rentoa ja erittäin hauskaa ja nautinnollista. Ja sitä ei pitäisi hävetä. Sillä sen arvo lienee muualla kuin siinä että se on rankkaa.

Sillä, eikös palkkatyö nimittäin sitten ikinä ole hauskaa? Nykypäivänä kuulee harvemmin perusteltavan että  ”työni on arvokasta koska se on rankkaa”. Toki näitäkin töitä on. Toivottavasti ainakaan useimmilla työpaikoilla työ ei jatkuvasti ole tylsää ja äärikuormittavaa vaan välillä myös hauskaa, luovaa ja nautinnollista. Meillä ainakin.

Jos päivät käyvät liian rankoiksi saattaa olla tarpeen miettiä tukitoimia. Niin kotona lapsiaan hoitaville, kuin työelämässä oleville.  Ja ai niin, subjektiivinen päivähoito-oikeus oli ihan hyvä tukitoimenpide.

Konstaterar att det är konstigt att föräldrar som stannar hemma med sina barn så ofta måste motivera sitt beslut med att ”det är tungt”.  (”är det nu så tungt” har man nog hört många fråga). Ja, det är tungt. Men det är också ofta underbart, roligt och kreativt. Precis som lönearbetet. För jag hoppas att det inte är många som endast har det tungt varje dag på jobbet. Om det är så behöver något göras. Vare sig man är hemma eller på jobbet. Jag har det i varja fall ofta roligt på jobbet.